Kampen om tronen 1351-1560

Slaget vid Kisa

Under första halvan av 1500-talet genomför Gustav Vasa en rad olika förändringar för att bygga upp och stärka sin maktbas. Katolicismen och påvens inflytande ersätts av protestantism och kungamakt. Rikets förvaltning centraliseras och fogdar införs för att se till att alla betalar in skatt. Kyrksilver och kyrkklockor konfiskeras för att kunna återbetala krigslån och stärka den militära kassan.

Nils Dacke, en småländsk bonde, vill inte bli styrd av nitiska fogdar. I stället slår han sig samman med andra bönder i trakten och gör uppror mot kungen. Efter en rad strider och konfrontationer hamnar de i Kisa i september 1542. Här lider kungens här på drygt ettusen man ett stort och oväntat nederlag då Dackes män anlägger en bråte. De hugger halvvägs igenom träd längs färdvägens sidor och binder samman stammarna med rep. När hären passerar fälls träden som då omringar soldaterna, därefter börjar Dackes styrkor att beskjuta dem. Endast ett fåtal av kungens män undkommer.

Exakt var striden stod är omdebatterat. Det var segraren som skrev historien och Vasa – som till slut vann kampen - var inte intresserad av att skildra de mindre lyckade slagen. Flera platser har nämnts, såsom Svikingsbro vid Stensjöns sydspets, Dackesten söder om Rimforsa, Korpklev och i Bjärkerydstrakten. Andra är inne på att striden stod i direkt anslutning till kyrkbyn Kisa. I Gustav Vasas krönika beskriver Per Brahe striderna vid Kisa, men om han med det menar inne i byn eller i närheten av den, vet vi inte.

Ytterligare ett slag ska stå i Kinda. I mars 1543 är Vasas trupper på väg ner mot Småland via den isbelagda Åsunden. Någonstans i trakten av Horn blir den kungliga hären åter anfallen, men här går det inte lika bra. Omkring 400 av Dackes män dödas och hären kan fortsätta sin färd.

Upproret, som kom att kallas Dackefejden, fick sitt definitiva slut då Nils Dacke skjuts i augusti 1543. Hans kropp steglas och huvudet sätts upp på påle i Kalmar, till varning för alla som någonsin tänkt tanken att resa sig mot Kung Gustav. Året efter inför Gustav ärftlig tronföljd för att säkra sin ätt vid tronen, oavsett vad framtida upprorsmakare kan tänkas planera.